Minnen

Han drog en djup suck, precis som så många gånger förut, han stirrade på pillerburken han höll i sin hand, han skruvade sakta upp locket och lät de färgade pillerna rinna ut över skrivbordet, en handfull skulle räcka för att få slut på eländet, han lutade sig tillbaka, lät huvudet vila mot nackstödet, slöt sina ögon och tänkte tillbaka på sitt liv.

Han såg sitt liv repeteras i revy, alla minnen, alla tankar, alla syner och all ånger.

Han såg honom, han såg honom igen endast som ett töcken men han visste precis vem det var, att han skulle återuppleva den händelsen visste han, han hade gjort det varje dag sedan det inträffade för så många år sedan, han hörde skriket från honom, han hörde bromsarna slås in, han såg blodet, sakta rinnande över gatan, det letade sig ner mot avloppet, chockad personal steg av, men han bara stod där, som fastfrusen och lät bilden brännas fast på hans näthinna.

Han såg henne, kvinnan som betytt så mycket i hans liv, han såg henne framför sig precis som den dagen han träffade henne första gången, han kände sig glad, han såg deras gemensamma minnen, han kände en viss lycka, och då, plötsligt, oförberett, mörker, totalt mörker, han kände hur ensamheten knackade på hans hjärta och han kunde inget annat än att släppa in den, den lilla lycka han precis kände förvreds till ett groteskt lidande, ett lidande som inte kan beskrivas med de ord som skriftligt kan förekomma.

En ny bild, på den andra, hennes livlösa kropp, hennes andedräkt mot spegeln som sakta avtog, han ruskade henne, slog henne desperat i ansiktet, konstgjord andning, sekunderna gick och blev minuter, minuterna gick och blev den timmen, först då kom sjukvårdarna, han satt ihopkrupen i ett av hörnen i lägenheten, han kände saltet rinna längs sina kinder, han kunde känna smaken där han satt i sitt hörn, med knäna vid ansiktet och händerna hårt fastklamrade i hans hår, han gungade sakta fram och tillbaka och lät sorgen omsvepa honom som en handduk runt den som blivigt våt. Han reste sig upp, sprang ut genom dörren, förbi sjukvårdarna och ut i den friska luften, ut mot befrielsen och tillbaka till ensamheten.

Han berättade aldrig för någon om detta scenario, han förträngde det, som att inget hade hänt.

Han kunde se gamla vänner komma och gå, alltid blev han lämnad ensam kvar, för varje vän han fan, försvann åtminstone två, så många människor som kommit och gått genom hans liv, och alltid har han blivigt sårad på ett eller annat sätt, och vid hans högra sida kunde han se ensamheten, ständigt vakande över honom, aldrig släppte han blicken från honom precis som det var hans lott i livet att alltid vara den som stod ensam kvar.

Nu kunde han höra dom, höra deras röster, skriken som ekade i hans huvud, rösterna som sa till honom vad han skulle göra, han blundade hårt och skrek att de skulle försvinna, han sjönk ihop i badrummet och skrek: ”jag är inte sjuk, ni finns inte, ni är inte här, jag är inte sjuk”

Men de fortsatte, det tog ett tag innan han lärde sig behärska sig, lärde sig stänga ute dom, det tog tid men han klarade det, fram tills den dagen.

Där var den, en dag i skolan, han satt vid sin bänk, och plötsligt hör han ett skrik, det svartnar för hans ögon, han böjs bakåt i en omänsklig ställning och bilderna far förbi i hans inre, bilden på henne, kvinnan i den vita klänningen, omgiven av svarta törner, hon stirrar ner i marken, och han kan se en tår falla från hennes kind, hon sitter i sängen, med ensamheten vid sin sida, han kan inte se hennes ansikte, han tar sig närmare och plötsligt vänder hon sitt ansiktet, hennes tårfyllda, olyckliga ögon stirrar desperat in i hans, han tycker sig kunna höra henne skrika efter hjälp, men hennes läppar rör sig inte, han känner smärtan penetrera honom genom märg och ben, ensamheten vänder sig mot honom och bilderna försvinner lika fort som de kommit. Han vaknar upp igen, klassen stirrar mot honom, han ser sig omkring, tittar ner på bänken, pappret, pappret är nedklottrat, i hans paralysering har han febrilt skrivigt ner osammanhängande ord på olika språk, läraren ger honom en ängslig blick, och först nu känner han igen kvinnan som suttit i sängen, han grips av panik, han klarar inte av att förlora ytterligare en och plötsligt som en slägga slår honom i huvet, kan han känna hur varje ben i kroppen sakta forcera, han faller till marken i en liten hög. Ett par sekunder senare vaknar han upp och i panik drar han fram sin telefon, han ringer henne, kvinnan han sett i sitt inre, han ringer henne utan framgång, hans ångest börjar bubbla upp pulserande som en ångvält, mer och mer, han börjar må illa, han börjar skaka, tårarna tränger sakta fram genom hans stängde ögon, han ringer igen i hopp om att få ett svar, signalerna går fram, men inget mer, tillslut får han veta att hon blivigt inlagd på psyket och skuldkänslorna for över honom, han kände att allt var hans fel.

Han öppnade ögonen, suckade djupt som så många gånger förut, såg de färgade pillerna som runnit ut över hans skrivbord, en handfull skulle räcka för att bli av med eländet, han hällde upp ett glas med alkoholhaltig dryck och log förstrött, han svalde, kände glädjen passera genom hans kropp, från huvud till fot, glaset föll till marken och sakta sjönk han ner i stolen med stora, uppspärrade och lyckliga ögon.