A Little Something

There is a little something deep within my soul,
a something of nothing created of a wormhole

This little something feeds on failure made of me,
and this makes it grow for everyone to see

It feeds on sorrow, pain, and gruesome sadness,
to create a state of gloomy madness

A madness created to spread its fear,
to see to it that I can’t see clear

My head feels heavy and I can’t use my brain,
for the simple reason, I’ve gone insane

And in this insanity I can’t feel the pain,
cause it will wipe away like a silver rain

In a silver rain with the pulse of angel wing,
and its all over when you can hear them sing.

All Alone

In this darkness of gentle gloom,
where insanity can grow and forever bloom.
Dripping tears in water make rings,
just because they pulled the strings.
So insanity can grow so strong,
even though its been so long.
With my mind the Gods play pong,
to create a beautiful song.
A song of creatures never known,
and I'm to face them,
All alone.

Så Levande

Där du låg i min famn och dina andetag som smekningar mot min kind.
Då lyckan sköljde över mig likt en sval sommar bris.
Jag har aldrig känt mig mer levande än då.

Då mina fingrar smekte över din kropp och jag kände doften av ditt hår.
Tryggheten jag kände då, så verklig, så sann.
Jag har aldrig känt mig mer levande än då.

Likt en skälvning genom min kropp, då jag kände mitt hjärta slå.
Aldrig känt mig så hel eller varigt lyckligare än så.
Jag har aldrig känt mig mer levande än vad jag gjorde då.

Your Heartbeat

I wrote you a poem on a small paper sheet, where I tried to explain the feeling of your heartbeat.

When I felt your breath ageainst my neck and I could here your heartbeat.
When I heard you whisper those words in my ear, I felt like the luckiest man alive.
“You are beautiful” those were the words you told me. “You are beautiful”.
When I heard those words I couldn't understand it, but the feeling of luck was upon me.
Everything felt so good, so unreal, so pure and so clean, like a dream within a dream

I wrote you a poem on a small paper sheet, where I tried to explain the feeling of your heartbeat.

Minnen

Han drog en djup suck, precis som så många gånger förut, han stirrade på pillerburken han höll i sin hand, han skruvade sakta upp locket och lät de färgade pillerna rinna ut över skrivbordet, en handfull skulle räcka för att få slut på eländet, han lutade sig tillbaka, lät huvudet vila mot nackstödet, slöt sina ögon och tänkte tillbaka på sitt liv.

Han såg sitt liv repeteras i revy, alla minnen, alla tankar, alla syner och all ånger.

Han såg honom, han såg honom igen endast som ett töcken men han visste precis vem det var, att han skulle återuppleva den händelsen visste han, han hade gjort det varje dag sedan det inträffade för så många år sedan, han hörde skriket från honom, han hörde bromsarna slås in, han såg blodet, sakta rinnande över gatan, det letade sig ner mot avloppet, chockad personal steg av, men han bara stod där, som fastfrusen och lät bilden brännas fast på hans näthinna.

Han såg henne, kvinnan som betytt så mycket i hans liv, han såg henne framför sig precis som den dagen han träffade henne första gången, han kände sig glad, han såg deras gemensamma minnen, han kände en viss lycka, och då, plötsligt, oförberett, mörker, totalt mörker, han kände hur ensamheten knackade på hans hjärta och han kunde inget annat än att släppa in den, den lilla lycka han precis kände förvreds till ett groteskt lidande, ett lidande som inte kan beskrivas med de ord som skriftligt kan förekomma.

En ny bild, på den andra, hennes livlösa kropp, hennes andedräkt mot spegeln som sakta avtog, han ruskade henne, slog henne desperat i ansiktet, konstgjord andning, sekunderna gick och blev minuter, minuterna gick och blev den timmen, först då kom sjukvårdarna, han satt ihopkrupen i ett av hörnen i lägenheten, han kände saltet rinna längs sina kinder, han kunde känna smaken där han satt i sitt hörn, med knäna vid ansiktet och händerna hårt fastklamrade i hans hår, han gungade sakta fram och tillbaka och lät sorgen omsvepa honom som en handduk runt den som blivigt våt. Han reste sig upp, sprang ut genom dörren, förbi sjukvårdarna och ut i den friska luften, ut mot befrielsen och tillbaka till ensamheten.

Han berättade aldrig för någon om detta scenario, han förträngde det, som att inget hade hänt.

Han kunde se gamla vänner komma och gå, alltid blev han lämnad ensam kvar, för varje vän han fan, försvann åtminstone två, så många människor som kommit och gått genom hans liv, och alltid har han blivigt sårad på ett eller annat sätt, och vid hans högra sida kunde han se ensamheten, ständigt vakande över honom, aldrig släppte han blicken från honom precis som det var hans lott i livet att alltid vara den som stod ensam kvar.

Nu kunde han höra dom, höra deras röster, skriken som ekade i hans huvud, rösterna som sa till honom vad han skulle göra, han blundade hårt och skrek att de skulle försvinna, han sjönk ihop i badrummet och skrek: ”jag är inte sjuk, ni finns inte, ni är inte här, jag är inte sjuk”

Men de fortsatte, det tog ett tag innan han lärde sig behärska sig, lärde sig stänga ute dom, det tog tid men han klarade det, fram tills den dagen.

Där var den, en dag i skolan, han satt vid sin bänk, och plötsligt hör han ett skrik, det svartnar för hans ögon, han böjs bakåt i en omänsklig ställning och bilderna far förbi i hans inre, bilden på henne, kvinnan i den vita klänningen, omgiven av svarta törner, hon stirrar ner i marken, och han kan se en tår falla från hennes kind, hon sitter i sängen, med ensamheten vid sin sida, han kan inte se hennes ansikte, han tar sig närmare och plötsligt vänder hon sitt ansiktet, hennes tårfyllda, olyckliga ögon stirrar desperat in i hans, han tycker sig kunna höra henne skrika efter hjälp, men hennes läppar rör sig inte, han känner smärtan penetrera honom genom märg och ben, ensamheten vänder sig mot honom och bilderna försvinner lika fort som de kommit. Han vaknar upp igen, klassen stirrar mot honom, han ser sig omkring, tittar ner på bänken, pappret, pappret är nedklottrat, i hans paralysering har han febrilt skrivigt ner osammanhängande ord på olika språk, läraren ger honom en ängslig blick, och först nu känner han igen kvinnan som suttit i sängen, han grips av panik, han klarar inte av att förlora ytterligare en och plötsligt som en slägga slår honom i huvet, kan han känna hur varje ben i kroppen sakta forcera, han faller till marken i en liten hög. Ett par sekunder senare vaknar han upp och i panik drar han fram sin telefon, han ringer henne, kvinnan han sett i sitt inre, han ringer henne utan framgång, hans ångest börjar bubbla upp pulserande som en ångvält, mer och mer, han börjar må illa, han börjar skaka, tårarna tränger sakta fram genom hans stängde ögon, han ringer igen i hopp om att få ett svar, signalerna går fram, men inget mer, tillslut får han veta att hon blivigt inlagd på psyket och skuldkänslorna for över honom, han kände att allt var hans fel.

Han öppnade ögonen, suckade djupt som så många gånger förut, såg de färgade pillerna som runnit ut över hans skrivbord, en handfull skulle räcka för att bli av med eländet, han hällde upp ett glas med alkoholhaltig dryck och log förstrött, han svalde, kände glädjen passera genom hans kropp, från huvud till fot, glaset föll till marken och sakta sjönk han ner i stolen med stora, uppspärrade och lyckliga ögon.

Dina Armar

Jag kan inte beskriva det med ord. Men blotta tanken på dig ger mig rysningar av välbehag, din närhet av obeskrivlig skönhet, som givit mig en lycka jag aldrig tidigare skådat.

Men allt jag kan göra nu, är att vaggandes i min ensamhet drömma mig bort till en annan plats, en plats där mörker ej mig styra. Men var finns denna plats? Var kan en ensam sökare finna svaret? Jo, svaret finns endast i hans älskades armar. Och dessa armar, är dina.

Dimman

Dimman smyger sig sakta över de gräsbekläda kullarna, den ligger tjock över världen som ett kallt och ensamt mörker, jag hör fågelkvitter bland trädens toppar sakta dö bort.

Jag blundar och drar ett djupt andetag, jag känner den tunga doften av morgondagg som tränger igenom det tjocka töcken som döljer minna fötter.

Jag kan känna den ljuva känslan av ensamhet som breder ut sina vingar för att aldrig släppa taget, jag grips av en melankolisk oro som får mig att känna att jag verkligen lever.

Livet ligger så långt bort och ändå så nära, det finns runt mig hela tiden, men för ett par sekunder kan jag ignorera känslan av det stressade samhälle som ligger runt mig.

Dimman breder ut sig över riket, och jag kan se hur den sluter sig samman kring mig och jag känner lyckan av att naturen finns så nära mig trots att den blivigt ignorerad i alla dessa år.

Ensamheten fyller mig med friheten att kunna ägna ett par sekunder åt mig själv och för en stund känns alla problem i världen så meningslösa och så långt borta.

I nuet finns bara jag och dimman som omfamnar mig som en älskare omfamnar sin kärlek. Och för en gångs skull känner jag mig älskad, inte av en människa, inte av ett djur, utan av livets egen skapare, moder jord, som gett mig liv och som älskar mig som sitt barn.