General Gold

1

Limousinen bromsade framför katedralen där den 'röda mattan' hade rullats ut. Folksamlingen stod skrikande på vardera sida om den, hindrade av tjocka röda rep och svartklädda vakter med enorma muskler. Reportrar och fotografer kantade mattan och rösten av en spektakelpresentatör ekade över området.

   Gold klev ur limon och rättade till slipsen, manschettknapparna och tryckte rätt sin bioniska arm och blickade ut över folksamlingen. Världen tycktes sakta ned, stanna upp, gå i ultraterapi. Han suckade djupt och lät alla sina kuggar och hjul lägga sig till rätta. Hans öga surrade stillsamt i hans huvud och fokuserade på världen runt omkring. Ända sedan kriget hade han upphört att vara människa. Han hade lämnat sin själ och sitt hjärta på slagfältet tillsammans med sin arm, sitt ben och halva ansiktet.

   Han var mer maskin än människa och hade ända sedan hemkomsten fått stå ut med blickar och viskningar. Han hade förlorat sin fru och sin dotter någonstans på vägen 'Jag kan inte älska en maskin' hade hon sagt där hon stod med sina koffertar bakom taxin med deras dotter i handen. Han hade inte svarat, bara stirrat på sin arm och låtit henne åka.

   Han lät ett sorgset leende spela över sitt ansikte när kameramannen från RT-TV kom susande mot honom och spektakelpresentatören ropade ut hans namn med en förvriden stolthet ”Och här har vi honom, huvudattraktionen, the man of the hour, Mr. Gold!” han log och vinkade, lät kamera blixtarna stillsamt och i tystnad påminna honom om explosionerna och smärtan.

   Han var 32 år gammal, fem år hade gått sedan hans hemkomst och han hade tjänat ett 20 tal medaljer under åren han varit i och ur tjänst, som skulle berätta om hur ärorik han var, vilken bra ledare han var och hur mycket han älskade sitt land. Själv såg han en lögn i varje medalj och ett hopp om ett annat liv i varje mutter och kugg i hans kropp.

   Han hade inte alltid varit sådan, han hade en gång i tiden varit stolt över sina medaljer och stolt över sitt land. Han hade i sin egen mening slagits ärorikt för friheten och för vad som var rätt. Slagits mot ondska och korruption. Men det var då.

2

”General! General Gold” en ung man kom springande mot honom med andan i halsen. ”Vad är det löjtnant” svarade Gold med lugn stadig röst.

”Fiendensskeppharsiktatsiöster” flåsade mannen. ”Ta ett djupt andetag, ta en klunk vatten och upprepa” svarade Gold medan han fyllde ett glas med vatten och räckte över det. Den unge mannen tog glaset som erbjöds honom och tog en djup klunk och pustade ut. ”Fiendens skepp har siktats i öster”. Gold gav det ett par sekunders betänkande innan han fortsatte.

”Hur många skepp löjtnant?”

”Tio general.”

”Hur många av våra egna skepp är dugliga”

”Jag skulle tro fem, högt räknat general.”

”Helvete” viskade Gold ”det är inte i närheten av vad vi skulle behöva, har vi några anti-skepps kanoner tillgängliga löjtnant?”

”Bara två general, men det är långt ifrån tillräckligt”

”Hur mycket tid innan de är över oss?”

”Max fyra timmar”

”Samla mannarna, mobilisera kanonerna och jag vill se våra skepp i luften inom tre timmar löjtnant”

”Ja general”

Den unga mannen lämnade tältet och försvann ned mot barackerna. Gold föll ned i sin stol bakom sitt skrivbord och suckade djupt. Han fyllde sitt glas med den billiga konjaken han fått av sina mannar på sin födelsedag några veckor tidigare.

   Timmarna gick och Gold stirrade febrilt på kartan och försökte desperat hitta en ändå strategi som kunde övervinna en hel bataljon skepp som snart skull komma flygande över deras bas. Hans desperation övergick till depression då han insåg att deras chanser inte såg annat än bistra ut.

   Han klev ut ut tältet och stirrade mot himlen och i horisonten såg han skeppen som gled över himlen mot deras position. Bakom honom svävade hans egna skepp stillsamt i luften ett par 100 meter över marken. ”Löjtnant!” ropade Gold ut den unge mannen som tidigare kommit med de dåliga nyheterna kom vandrade mot honom.

”Ja, general?”

”Jag tror det är dags” sa Gold

”Hur ser det ut general, mannarna har rätt att veta”

”Jag är ledsen löjtnant, men det ser inte ut som detta är en strid vi kan vinna och jag kommer inte hålla det emot någon ifall de väljer att inte ställa upp i leden”

”Som ni önskar general, jag informerar mannarna”

”Gör så löjtnant, uppställning om tio minuter”

   Tiden gick och snart stod en hord av soldater framför Gold även om en del fallit bort. Med gott mod och högaktningsfullt stirrade de på honom, de väntade, de väntade på att höra honom tala, de väntade på att få berättat för sig hur deras mod skulle göra dom odödliga, hur deras uppoffringar skulle göra landet stolt, hur nattens vinst skulle höja dom över vanliga dödliga. Allt detta visste Gold och lika väl som han, visste hans mannar att det var lögn, en desperation, ett hopp om att övervinna det omöjliga. Men han höll sitt tal, ett kort tal, ett tal alla förväntade sig att höra, ett bra tal precis så som det skulle vara och allting avslutades med ett hurrande som fick marken att skaka. Och soldaterna marscherade taktfast över till sina stationer.

   Anti-skepps kanonerna var laddade och riktade mot de inkommande skeppen hans egna skepp flög med full hastighet mot fienden och snart hördes striden eka över området, kanoner, och kulsprutor om vartannat i en frenesi av ljus och explosioner. Det dröjde inte länge innan de första skeppet föll från himlen, motståndarstyrkans skepp, detta tände fyr på gnistan hos var soldat och ett hurrar rop ekade över slagfältet. Men lyckan varade inte länge då deras egna skepp snart nog stod på tur att falla och snart nog skulle deras position bombarderas av fiendens kvarvarande skepp.

   En enorm explosion skingrade deras trupper och deras anti-skepps kanoner låg i spillror. I en blandning av skräck, desperation och aggression tömdes magasin efter magasin av maskingevär förgäves mot himlen. Explosion efter explosion drygade snabbt och skoningslöst ut markstyrkorna.

   I skräck och fasa såg Gold hans folk, hanns mannar, hans vänner en efter en ta sina sista andetag. Utan minsta glimt av hopp vandrade Gold mållöst ut över slagfältet. Gold kunde inte hindra sig själv, han ville springa, han ville fly, han ville vara någon annanstans, var som helt, bara inte här. Han ville vara hos sin familj, han ville vara hos sin fru och sin dotter.

   Han kände en hand ta tag i hans ben, han tittade ned, en av hans mannar en av de som hade gett honom konjaken några veckor tidigare låg blodig med kroppen full av bombsplitter och till Golds fasa saknades hälften av hans kropp. ”Gen..e..ral..varför..gör det...så...ont?” väste soldaten vid hans fötter.

”Få det..att..sluta” fortsatte han. Gold blundade och drog sin pistol ”Förlåt” viskade han och kände rekylen innan greppet runt hans ankel avtog. Han hörde knallar från de få soldater som fortfarande stod upp eller som fortfarande var förmögna att hålla in en avtryckare. Visslande från bomberna som ännu föll från skeppen och som snart följdes av explosion efter explosion.

   Han fortsatte sin mållösa vandring över slagfältet, ytterligare en explosion och han kunde känna hur marken sveptes iväg under hans fötter. Han snubblade och föll. Han försökte resa sig men förgäves, hans armar och ben lydde inte honom längre och snart nog svävade han bort i ett rike av drömmar, utan krig och utan smärta.

   Han hade vaknat månader senare, på ett sjukhus i huvudstaden. Doktorn hade medelat honom om att han skulle vara lycklig som levde och att han kommit lindrigt undan. ”Lindrigt” muttrade han och stirrade på sina numera mekaniska lemmar. Han hade förlorat sin vänstra arm och sitt vänstra ben. Men det var ingenting i förhållande till vad han skulle upptäcka när han för första gången fick se sig själv i spegeln sedan det enorma misslyckandet ute på slagfältet. Hans ansikte, han kunde inte känna igen sig själv. Högra skalpen och örat hade bytts ut av en rejäl plåtbit komplett med plastslangar, muttrar, bultar och kugghjul. Han öga hade slitits ut och ersatts av ett bioniskt öga av guld och stål, det tillät honom på något sätt att se, men det var inte ur hans eget perspektiv.

   Han hade fått lämna sjukhuset ett par månader senare och efter närmare ett år skulle det vara skönt att få träffa sin familj igen. Mötet hade dock inte varit så som han hade förväntat sig, hans fru hade inte känt igen honom och hans dotter hade varit rädd och vägrat befinna sig i samma rum som sin far. Två månader senare hade hans fru lämnat honom och tagit deras dotter med sig.

   Nu stod han här, på den röda mattan, med hurrande människor runt omkring, TV-kameror i ansiktet och blixtar som slogs om att få den bästa bilden av honom. Ett stort kalas till hans ära betalt av självaste presidenten som självklart skaka hand med honom och gav honom ytterligare en medalj, en medalj för hans uppoffrande eller något liknande hade han fått berättat för sig.

   Han var en hjälte, en överlevare, en landets man, en stolt krigare, en duktig strategiker. Smickret malde på under hela middagen och under hela kvällen, alla hade något gott att säga om honom, alla hade vackra tal som berättade om hans ärorika uppoffringar. Själv satt han där med ett sorgset leende, förödande minnen, bioniska lemmar, ärrat ansikte och brustet hjärta och ett bröst täckt av glänsande medaljer.

Materiella Tankar

Ett rum, en queensize-säng och tre skärmar som lyser upp. Persiennerna är neddragna och klockan närmar sig sakta men säkert kvällstid. En av skärmarna berättar historier om myter och urbana legender som i mer eller mindre alla fall visar sig vara ren och skör bullshit. Det kanske är det som är roande? Att det är just skitsnack!

   Den andra skärmen visar ett bildspel, ett bildspel av det vackraste kreaturet i världen. Synd bara att det är icke existerande, enbart en fantasi, en påhittad varelse, men det verkar finnas ett oräkneligt antal illustrationer av varelsen. Undrar om det är en sån där tillfällig grej, en sådan som finns i några år och sedan försvinner?

   Den tredje skärmen visar ett öppet dokument, som för tillfället bara innehåller 86 ord och lyser upp ansiktet av individen som stirrar på det. Det är en mans ansikte, ett ganska alldagligt ansikte med skäggstubb och glasögon, han verkar fundersam. Han tittar sig omkring lite då och då, ibland på myterna på den första skärmen, ibland på bildspelet på den andra och vid vissa tillfällen bläddrar han i en liten bunt papper. Jag kan inte se pappret, vet inte vad det står, han har inte visat mig det, men det verkar vara ett viktigt papper.

   Han suckar, skakar på huvudet och muttrar något i stil med ”vad tråkig” och ”inte alls bra”. Han tar av sig tröjan, varför gör han det? Verkar onödigt, kanske han bara råkar vara varm? Här är varmt, jag är varm, monitorer avger mycket värme men ändå envisas han om att ha alla igång, det har väl med hans ofokuserade sinne att göra. Han blir så lätt uttråkad när han inte har olika saker att stimulera sig med.

   Det står två burar vid ena väggen, vid sidan av sängen, det sitter en fågel i vardera bur. Den ena låter väldigt mycket, det är inget trevligt läte, det irriterar honom, han försöker att ignorera det, jag kan se det på honom. Han försöker försvinna in i sina egna tankar men det slutar med ett ”sch”, som det alltid gör, inte lätt, inte lätt att vara fågel, inte lätt att sitta i en bur.

   Han har nu lyckats skriva 366 ord och klockan närmar sig midnatt med all hast. Vad ska han göra nu? Han har en hel sida kvar att skriva. Han tittar igenom papperna igen och muttrar något, det låter som ”Den hade varit bra om jag var tolv år gammal” och ”Jag hoppas inte detta ska föreställa något prisat mästerverk”. Jag tror i alla fall att det är det han säger, kan inte riktigt höra, han pratar trots allt inte direkt till mig.

En av skärmarna har slocknat, jag tror att han var och stängde av den, ville väl spara på strömmen. Den andra skärmen pumpar fortfarande sin melankoliska strålning ut över rummet.

   Klockan har nu varit och passerat midnatt, han börjar bli irriterad, han vet att han borde sova men han vet också att han vill bli färdig och ändå inte kommer kunna somna. Han suckar högt igen, ”men fan skynda dig då”, säger han irriterat till mig, jag vill svara att jag inte kan och att jag jobbar så fort jag kan men han lyssnar ändå aldrig på mig.

Han har nu skrivit ned 550 ord, förstår att han börjar bli stressad, hans båda skärmar är igång igen, den ena skärmen visar fortfarande alla myter och urbana legender men den andra har nu fått rörelse den med, verkar vara någon form av kommunikationsmedel som han kontaktar andra med, jag misstänker en konspiration.

   Var tog han nu vägen? Han har försvunnit, han gick iväg, kan bara se kuddarna han hade ryggen mot tidigare, försöker se mig omkring, sitter fast, kan inte riktigt röra mig, damn this stiffness. Han har varit borta länge, jag vet inte var han är, börjar känna mig sömnig, ska nog vila en stund, borde inte, måste, försöka, inte, somna.

   ”Men vakna då för fan!” Huh, vad nu? ”Så jävla seg, måste jag byta ut dig?”

Å nej, kom igen, must come to my senses, sådär, jag är vaken, han ser gladare ut nu. Han hotar ofta med att byta ut mig, slå mig eller kasta ut mig genom fönstret. Han har aldrig gjort något av det men min vän försvann för några veckor sedan och på hans plats står nu ett monster som ofta blänger på mig med röda ögon.

   Ett rum, en queensize-säng och tre skärmar som lyser upp. Persiennerna är neddragna och klockan närmar sig sakta men säkert morgon. En av skärmarna berättar historier om myter och urbana legender. Den andra skärmen visar ett bildspel, ett bildspel av det vackraste kreaturet i världen. Den tredje skärmen visar ett öppet dokument, den tredje skärmen, ja, det är jag.

Skuggstorm

Ett snår av ruttna armar
De sliter och de drar

Dig bort från stigen tvinga
Mot försumpat drag

Ett skrig i skogen eka
Från de dig före kom

Du bort från yta sjunka
Ned i skuggig storm

I Am The Magician

You are The Magician

Skill, wisdom, adaptation. Craft, cunning, depending on dignity.

Eleoquent and charismatic both verbally and in writing,
you are clever, witty, inventive and persuasive.

The Magician is the male power of creation, creation by willpower and desire. In that ancient sense, it is the ability to make things so just by speaking them aloud. Reflecting this is the fact that the Magician is represented by Mercury. He represents the gift of tongues, a smooth talker, a salesman. Also clever with the slight of hand and a medicine man - either a real doctor or someone trying to sell you snake oil.

I Am The Devil

The Devil

Materiality. Material Force. Material temptation; sometimes obsession

The Devil is often a great card for business success; hard work and ambition.

Perhaps the most misunderstood of all the major arcana, the Devil is not really "Satan" at all, but Pan the half-goat nature god and/or Dionysius. These are gods of pleasure and abandon, of wild behavior and unbridled desires. This is a card about ambitions; it is also synonymous with temptation and addiction. On the flip side, however, the card can be a warning to someone who is too restrained, someone who never allows themselves to get passionate or messy or wild - or ambitious. This, too, is a form of enslavement. As a person, the Devil can stand for a man of money or erotic power, aggressive, controlling, or just persuasive. This is not to say a bad man, but certainly a powerful man who is hard to resist. The important thing is to remember that any chain is freely worn. In most cases, you are enslaved only because you allow it.