General Gold

1

Limousinen bromsade framför katedralen där den 'röda mattan' hade rullats ut. Folksamlingen stod skrikande på vardera sida om den, hindrade av tjocka röda rep och svartklädda vakter med enorma muskler. Reportrar och fotografer kantade mattan och rösten av en spektakelpresentatör ekade över området.

   Gold klev ur limon och rättade till slipsen, manschettknapparna och tryckte rätt sin bioniska arm och blickade ut över folksamlingen. Världen tycktes sakta ned, stanna upp, gå i ultraterapi. Han suckade djupt och lät alla sina kuggar och hjul lägga sig till rätta. Hans öga surrade stillsamt i hans huvud och fokuserade på världen runt omkring. Ända sedan kriget hade han upphört att vara människa. Han hade lämnat sin själ och sitt hjärta på slagfältet tillsammans med sin arm, sitt ben och halva ansiktet.

   Han var mer maskin än människa och hade ända sedan hemkomsten fått stå ut med blickar och viskningar. Han hade förlorat sin fru och sin dotter någonstans på vägen 'Jag kan inte älska en maskin' hade hon sagt där hon stod med sina koffertar bakom taxin med deras dotter i handen. Han hade inte svarat, bara stirrat på sin arm och låtit henne åka.

   Han lät ett sorgset leende spela över sitt ansikte när kameramannen från RT-TV kom susande mot honom och spektakelpresentatören ropade ut hans namn med en förvriden stolthet ”Och här har vi honom, huvudattraktionen, the man of the hour, Mr. Gold!” han log och vinkade, lät kamera blixtarna stillsamt och i tystnad påminna honom om explosionerna och smärtan.

   Han var 32 år gammal, fem år hade gått sedan hans hemkomst och han hade tjänat ett 20 tal medaljer under åren han varit i och ur tjänst, som skulle berätta om hur ärorik han var, vilken bra ledare han var och hur mycket han älskade sitt land. Själv såg han en lögn i varje medalj och ett hopp om ett annat liv i varje mutter och kugg i hans kropp.

   Han hade inte alltid varit sådan, han hade en gång i tiden varit stolt över sina medaljer och stolt över sitt land. Han hade i sin egen mening slagits ärorikt för friheten och för vad som var rätt. Slagits mot ondska och korruption. Men det var då.

2

”General! General Gold” en ung man kom springande mot honom med andan i halsen. ”Vad är det löjtnant” svarade Gold med lugn stadig röst.

”Fiendensskeppharsiktatsiöster” flåsade mannen. ”Ta ett djupt andetag, ta en klunk vatten och upprepa” svarade Gold medan han fyllde ett glas med vatten och räckte över det. Den unge mannen tog glaset som erbjöds honom och tog en djup klunk och pustade ut. ”Fiendens skepp har siktats i öster”. Gold gav det ett par sekunders betänkande innan han fortsatte.

”Hur många skepp löjtnant?”

”Tio general.”

”Hur många av våra egna skepp är dugliga”

”Jag skulle tro fem, högt räknat general.”

”Helvete” viskade Gold ”det är inte i närheten av vad vi skulle behöva, har vi några anti-skepps kanoner tillgängliga löjtnant?”

”Bara två general, men det är långt ifrån tillräckligt”

”Hur mycket tid innan de är över oss?”

”Max fyra timmar”

”Samla mannarna, mobilisera kanonerna och jag vill se våra skepp i luften inom tre timmar löjtnant”

”Ja general”

Den unga mannen lämnade tältet och försvann ned mot barackerna. Gold föll ned i sin stol bakom sitt skrivbord och suckade djupt. Han fyllde sitt glas med den billiga konjaken han fått av sina mannar på sin födelsedag några veckor tidigare.

   Timmarna gick och Gold stirrade febrilt på kartan och försökte desperat hitta en ändå strategi som kunde övervinna en hel bataljon skepp som snart skull komma flygande över deras bas. Hans desperation övergick till depression då han insåg att deras chanser inte såg annat än bistra ut.

   Han klev ut ut tältet och stirrade mot himlen och i horisonten såg han skeppen som gled över himlen mot deras position. Bakom honom svävade hans egna skepp stillsamt i luften ett par 100 meter över marken. ”Löjtnant!” ropade Gold ut den unge mannen som tidigare kommit med de dåliga nyheterna kom vandrade mot honom.

”Ja, general?”

”Jag tror det är dags” sa Gold

”Hur ser det ut general, mannarna har rätt att veta”

”Jag är ledsen löjtnant, men det ser inte ut som detta är en strid vi kan vinna och jag kommer inte hålla det emot någon ifall de väljer att inte ställa upp i leden”

”Som ni önskar general, jag informerar mannarna”

”Gör så löjtnant, uppställning om tio minuter”

   Tiden gick och snart stod en hord av soldater framför Gold även om en del fallit bort. Med gott mod och högaktningsfullt stirrade de på honom, de väntade, de väntade på att höra honom tala, de väntade på att få berättat för sig hur deras mod skulle göra dom odödliga, hur deras uppoffringar skulle göra landet stolt, hur nattens vinst skulle höja dom över vanliga dödliga. Allt detta visste Gold och lika väl som han, visste hans mannar att det var lögn, en desperation, ett hopp om att övervinna det omöjliga. Men han höll sitt tal, ett kort tal, ett tal alla förväntade sig att höra, ett bra tal precis så som det skulle vara och allting avslutades med ett hurrande som fick marken att skaka. Och soldaterna marscherade taktfast över till sina stationer.

   Anti-skepps kanonerna var laddade och riktade mot de inkommande skeppen hans egna skepp flög med full hastighet mot fienden och snart hördes striden eka över området, kanoner, och kulsprutor om vartannat i en frenesi av ljus och explosioner. Det dröjde inte länge innan de första skeppet föll från himlen, motståndarstyrkans skepp, detta tände fyr på gnistan hos var soldat och ett hurrar rop ekade över slagfältet. Men lyckan varade inte länge då deras egna skepp snart nog stod på tur att falla och snart nog skulle deras position bombarderas av fiendens kvarvarande skepp.

   En enorm explosion skingrade deras trupper och deras anti-skepps kanoner låg i spillror. I en blandning av skräck, desperation och aggression tömdes magasin efter magasin av maskingevär förgäves mot himlen. Explosion efter explosion drygade snabbt och skoningslöst ut markstyrkorna.

   I skräck och fasa såg Gold hans folk, hanns mannar, hans vänner en efter en ta sina sista andetag. Utan minsta glimt av hopp vandrade Gold mållöst ut över slagfältet. Gold kunde inte hindra sig själv, han ville springa, han ville fly, han ville vara någon annanstans, var som helt, bara inte här. Han ville vara hos sin familj, han ville vara hos sin fru och sin dotter.

   Han kände en hand ta tag i hans ben, han tittade ned, en av hans mannar en av de som hade gett honom konjaken några veckor tidigare låg blodig med kroppen full av bombsplitter och till Golds fasa saknades hälften av hans kropp. ”Gen..e..ral..varför..gör det...så...ont?” väste soldaten vid hans fötter.

”Få det..att..sluta” fortsatte han. Gold blundade och drog sin pistol ”Förlåt” viskade han och kände rekylen innan greppet runt hans ankel avtog. Han hörde knallar från de få soldater som fortfarande stod upp eller som fortfarande var förmögna att hålla in en avtryckare. Visslande från bomberna som ännu föll från skeppen och som snart följdes av explosion efter explosion.

   Han fortsatte sin mållösa vandring över slagfältet, ytterligare en explosion och han kunde känna hur marken sveptes iväg under hans fötter. Han snubblade och föll. Han försökte resa sig men förgäves, hans armar och ben lydde inte honom längre och snart nog svävade han bort i ett rike av drömmar, utan krig och utan smärta.

   Han hade vaknat månader senare, på ett sjukhus i huvudstaden. Doktorn hade medelat honom om att han skulle vara lycklig som levde och att han kommit lindrigt undan. ”Lindrigt” muttrade han och stirrade på sina numera mekaniska lemmar. Han hade förlorat sin vänstra arm och sitt vänstra ben. Men det var ingenting i förhållande till vad han skulle upptäcka när han för första gången fick se sig själv i spegeln sedan det enorma misslyckandet ute på slagfältet. Hans ansikte, han kunde inte känna igen sig själv. Högra skalpen och örat hade bytts ut av en rejäl plåtbit komplett med plastslangar, muttrar, bultar och kugghjul. Han öga hade slitits ut och ersatts av ett bioniskt öga av guld och stål, det tillät honom på något sätt att se, men det var inte ur hans eget perspektiv.

   Han hade fått lämna sjukhuset ett par månader senare och efter närmare ett år skulle det vara skönt att få träffa sin familj igen. Mötet hade dock inte varit så som han hade förväntat sig, hans fru hade inte känt igen honom och hans dotter hade varit rädd och vägrat befinna sig i samma rum som sin far. Två månader senare hade hans fru lämnat honom och tagit deras dotter med sig.

   Nu stod han här, på den röda mattan, med hurrande människor runt omkring, TV-kameror i ansiktet och blixtar som slogs om att få den bästa bilden av honom. Ett stort kalas till hans ära betalt av självaste presidenten som självklart skaka hand med honom och gav honom ytterligare en medalj, en medalj för hans uppoffrande eller något liknande hade han fått berättat för sig.

   Han var en hjälte, en överlevare, en landets man, en stolt krigare, en duktig strategiker. Smickret malde på under hela middagen och under hela kvällen, alla hade något gott att säga om honom, alla hade vackra tal som berättade om hans ärorika uppoffringar. Själv satt han där med ett sorgset leende, förödande minnen, bioniska lemmar, ärrat ansikte och brustet hjärta och ett bröst täckt av glänsande medaljer.