Dimman

Dimman smyger sig sakta över de gräsbekläda kullarna, den ligger tjock över världen som ett kallt och ensamt mörker, jag hör fågelkvitter bland trädens toppar sakta dö bort.

Jag blundar och drar ett djupt andetag, jag känner den tunga doften av morgondagg som tränger igenom det tjocka töcken som döljer minna fötter.

Jag kan känna den ljuva känslan av ensamhet som breder ut sina vingar för att aldrig släppa taget, jag grips av en melankolisk oro som får mig att känna att jag verkligen lever.

Livet ligger så långt bort och ändå så nära, det finns runt mig hela tiden, men för ett par sekunder kan jag ignorera känslan av det stressade samhälle som ligger runt mig.

Dimman breder ut sig över riket, och jag kan se hur den sluter sig samman kring mig och jag känner lyckan av att naturen finns så nära mig trots att den blivigt ignorerad i alla dessa år.

Ensamheten fyller mig med friheten att kunna ägna ett par sekunder åt mig själv och för en stund känns alla problem i världen så meningslösa och så långt borta.

I nuet finns bara jag och dimman som omfamnar mig som en älskare omfamnar sin kärlek. Och för en gångs skull känner jag mig älskad, inte av en människa, inte av ett djur, utan av livets egen skapare, moder jord, som gett mig liv och som älskar mig som sitt barn.