1
Limousinen
bromsade framför katedralen där den 'röda mattan' hade rullats ut.
Folksamlingen stod skrikande på vardera sida om den, hindrade av
tjocka röda rep och svartklädda vakter med enorma muskler.
Reportrar och fotografer kantade mattan och rösten av en
spektakelpresentatör ekade över området.
Gold
klev ur limon och rättade till slipsen, manschettknapparna och
tryckte rätt sin bioniska arm och blickade ut över folksamlingen.
Världen tycktes sakta ned, stanna upp, gå i ultraterapi. Han
suckade djupt och lät alla sina kuggar och hjul lägga sig till
rätta. Hans öga surrade stillsamt i hans huvud och fokuserade på
världen runt omkring. Ända sedan kriget hade han upphört att vara
människa. Han hade lämnat sin själ och sitt hjärta på slagfältet
tillsammans med sin arm, sitt ben och halva ansiktet.
Han
var mer maskin än människa och hade ända sedan hemkomsten fått
stå ut med blickar och viskningar. Han hade förlorat sin fru och
sin dotter någonstans på vägen 'Jag
kan inte älska en maskin' hade hon sagt
där hon stod med sina koffertar bakom taxin med deras dotter i
handen. Han hade inte svarat, bara stirrat på sin arm och låtit
henne åka.
Han
lät ett sorgset leende spela över sitt ansikte när kameramannen
från RT-TV kom susande mot honom och spektakelpresentatören ropade
ut hans namn med en förvriden stolthet ”Och här har vi honom,
huvudattraktionen, the man of the hour, Mr. Gold!” han log och
vinkade, lät kamera blixtarna stillsamt och i tystnad påminna honom
om explosionerna och smärtan.
Han
var 32 år gammal, fem år hade gått sedan hans hemkomst och han
hade tjänat ett 20 tal medaljer under åren han varit i och ur
tjänst, som skulle berätta om hur ärorik han var, vilken bra
ledare han var och hur mycket han älskade sitt land. Själv såg han
en lögn i varje medalj och ett hopp om ett annat liv i varje mutter
och kugg i hans kropp.
Han
hade inte alltid varit sådan, han hade en gång i tiden varit stolt
över sina medaljer och stolt över sitt land. Han hade i sin egen
mening slagits ärorikt för friheten och för vad som var rätt.
Slagits mot ondska och korruption. Men det var då.
2
”General!
General Gold” en ung man kom springande mot honom med andan i
halsen. ”Vad är det löjtnant” svarade Gold med lugn stadig
röst.
”Fiendensskeppharsiktatsiöster”
flåsade mannen. ”Ta ett djupt andetag, ta en klunk vatten och
upprepa” svarade Gold medan han fyllde ett glas med vatten och
räckte över det. Den unge mannen tog glaset som erbjöds honom och
tog en djup klunk och pustade ut. ”Fiendens skepp har siktats i
öster”. Gold gav det ett par sekunders betänkande innan han
fortsatte.
”Hur
många skepp löjtnant?”
”Tio
general.”
”Hur
många av våra egna skepp är dugliga”
”Jag
skulle tro fem, högt räknat general.”
”Helvete”
viskade Gold ”det är inte i närheten av vad vi skulle behöva,
har vi några anti-skepps kanoner tillgängliga löjtnant?”
”Bara
två general, men det är långt ifrån tillräckligt”
”Hur
mycket tid innan de är över oss?”
”Max
fyra timmar”
”Samla
mannarna, mobilisera kanonerna och jag vill se våra skepp i luften
inom tre timmar löjtnant”
”Ja
general”
Den
unga mannen lämnade tältet och försvann ned mot barackerna. Gold
föll ned i sin stol bakom sitt skrivbord och suckade djupt. Han
fyllde sitt glas med den billiga konjaken han fått av sina mannar på
sin födelsedag några veckor tidigare.
Timmarna
gick och Gold stirrade febrilt på kartan och försökte desperat
hitta en ändå strategi som kunde övervinna en hel bataljon skepp
som snart skull komma flygande över deras bas. Hans desperation
övergick till depression då han insåg att deras chanser inte såg
annat än bistra ut.
Han
klev ut ut tältet och stirrade mot himlen och i horisonten såg han
skeppen som gled över himlen mot deras position. Bakom honom svävade
hans egna skepp stillsamt i luften ett par 100 meter över marken.
”Löjtnant!” ropade Gold ut den unge mannen som tidigare kommit
med de dåliga nyheterna kom vandrade mot honom.
”Ja,
general?”
”Jag
tror det är dags” sa Gold
”Hur
ser det ut general, mannarna har rätt att veta”
”Jag
är ledsen löjtnant, men det ser inte ut som detta är en strid vi
kan vinna och jag kommer inte hålla det emot någon ifall de väljer
att inte ställa upp i leden”
”Som
ni önskar general, jag informerar mannarna”
”Gör
så löjtnant, uppställning om tio minuter”
Tiden
gick och snart stod en hord av soldater framför Gold även om en del
fallit bort. Med gott mod och högaktningsfullt stirrade de på
honom, de väntade, de väntade på att höra honom tala, de väntade
på att få berättat för sig hur deras mod skulle göra dom
odödliga, hur deras uppoffringar skulle göra landet stolt, hur
nattens vinst skulle höja dom över vanliga dödliga. Allt detta
visste Gold och lika väl som han, visste hans mannar att det var
lögn, en desperation, ett hopp om att övervinna det omöjliga. Men
han höll sitt tal, ett kort tal, ett tal alla förväntade sig att
höra, ett bra tal precis så som det skulle vara och allting
avslutades med ett hurrande som fick marken att skaka. Och soldaterna
marscherade taktfast över till sina stationer.
Anti-skepps
kanonerna var laddade och riktade mot de inkommande skeppen hans egna
skepp flög med full hastighet mot fienden och snart hördes striden
eka över området, kanoner, och kulsprutor om vartannat i en frenesi
av ljus och explosioner. Det dröjde inte länge innan de första
skeppet föll från himlen, motståndarstyrkans skepp, detta tände
fyr på gnistan hos var soldat och ett hurrar rop ekade över
slagfältet. Men lyckan varade inte länge då deras egna skepp snart
nog stod på tur att falla och snart nog skulle deras position
bombarderas av fiendens kvarvarande skepp.
En
enorm explosion skingrade deras trupper och deras anti-skepps kanoner
låg i spillror. I en blandning av skräck, desperation och
aggression tömdes magasin efter magasin av maskingevär förgäves
mot himlen. Explosion efter explosion drygade snabbt och skoningslöst
ut markstyrkorna.
I
skräck och fasa såg Gold hans folk, hanns mannar, hans vänner en
efter en ta sina sista andetag. Utan minsta glimt av hopp vandrade
Gold mållöst ut över slagfältet. Gold kunde inte hindra sig
själv, han ville springa, han ville fly, han ville vara någon
annanstans, var som helt, bara inte här. Han ville vara hos sin
familj, han ville vara hos sin fru och sin dotter.
Han
kände en hand ta tag i hans ben, han tittade ned, en av hans mannar
en av de som hade gett honom konjaken några veckor tidigare låg
blodig med kroppen full av bombsplitter och till Golds fasa saknades
hälften av hans kropp. ”Gen..e..ral..varför..gör
det...så...ont?” väste soldaten vid hans fötter.
”Få
det..att..sluta” fortsatte han. Gold blundade och drog sin pistol
”Förlåt” viskade han och kände rekylen innan greppet runt hans
ankel avtog. Han hörde knallar från de få soldater som fortfarande
stod upp eller som fortfarande var förmögna att hålla in en
avtryckare. Visslande från bomberna som ännu föll från skeppen
och som snart följdes av explosion efter explosion.
Han
fortsatte sin mållösa vandring över slagfältet, ytterligare en
explosion och han kunde känna hur marken sveptes iväg under hans
fötter. Han snubblade och föll. Han försökte resa sig men
förgäves, hans armar och ben lydde inte honom längre och snart nog
svävade han bort i ett rike av drömmar, utan krig och utan smärta.
Han
hade vaknat månader senare, på ett sjukhus i huvudstaden. Doktorn
hade medelat honom om att han skulle vara lycklig som levde och att
han kommit lindrigt undan. ”Lindrigt” muttrade han och stirrade
på sina numera mekaniska lemmar. Han hade förlorat sin vänstra arm
och sitt vänstra ben. Men det var ingenting i förhållande till vad
han skulle upptäcka när han för första gången fick se sig själv
i spegeln sedan det enorma misslyckandet ute på slagfältet. Hans
ansikte, han kunde inte känna igen sig själv. Högra skalpen och
örat hade bytts ut av en rejäl plåtbit komplett med plastslangar,
muttrar, bultar och kugghjul. Han öga hade slitits ut och ersatts av
ett bioniskt öga av guld och stål, det tillät honom på något
sätt att se, men det var inte ur hans eget
perspektiv.
Han
hade fått lämna sjukhuset ett par månader senare och efter närmare
ett år skulle det vara skönt att få träffa sin familj igen. Mötet
hade dock inte varit så som han hade förväntat sig, hans fru hade
inte känt igen honom och hans dotter hade varit rädd och vägrat
befinna sig i samma rum som sin far. Två månader senare hade hans
fru lämnat honom och tagit deras dotter med sig.
Nu
stod han här, på den röda mattan, med hurrande människor runt
omkring, TV-kameror i ansiktet och blixtar som slogs om att få den
bästa bilden av honom. Ett stort kalas till hans ära betalt av
självaste presidenten som självklart skaka hand med honom och gav
honom ytterligare en medalj, en medalj för hans uppoffrande eller
något liknande hade han fått berättat för sig.
Han
var en hjälte, en överlevare, en landets man, en stolt krigare, en
duktig strategiker. Smickret malde på under hela middagen och under
hela kvällen, alla hade något gott att säga om honom, alla hade
vackra tal som berättade om hans ärorika uppoffringar. Själv satt
han där med ett sorgset leende, förödande minnen, bioniska lemmar,
ärrat ansikte och brustet hjärta och ett bröst täckt av glänsande
medaljer.
